25 år efter att det som sedan skulle bli Treebeaters första resa till Hippach i österikiska Zillertal återvände gänget dit – eller rent addressmässigt, till Ramsau..
Hela gänget 2019
En underrubrik till
Mer text
Kategori: Resor
-
Banff 2001
”Åk inte till Kanadensiska Rocky Mountains, ni kommer aldrig att vilja åka skidor någon annanstans igen!” Det var en av kommentarerna när vi berättade för bekanta att vi bestämt oss för att åka dit i år. Den känslan infann sig dock aldrig riktigt under vårt besök. Kanske var det för att, enligt lokala utsagor, det var det snöfattigaste året på 25 år. Kanske var det för att vi byggt upp enorma förväntningar på skidåkningen. Hur som helst var skidåkningen utmärkt, landskapet svindlande vackert och människorna vänliga och hjälpsamma. Men exceptionellt ultra super-görjättebra var det inte. Vi får nog åka tillbaka ett annat år för att pröva tesen igen…
Resan
Resan gick smärtfritt men var lång. Att sitta inspärrad i ett flygplan i timmar är aldrig särskilt roligt. Vi tog oss med tåg från Lund respektive Helsingborg till Kastrup. Därifrån flyg till London för byte till Calgary. Med hyrbil tog det sedan en och en halv timme till vår hyrda villa i Banff. Enda överraskningen var “inträdelsebiljetten” till Banff National Park. 70 CAD kostade det för att få lov att stanna i parken den tid vi skulle vara där. Då får vi förvisso besöka alla Kanadensiska nationalparker under ett helt år. Stor nytta vi har av det…
Boendet
För att hitta någonstans att bo genomsökte vi internet och hittade så småningom en villa som såg ut att passa oss utmärkt. Lagom antal rum, stort kök, öppen spis och ett stort badkar. Det enda som verkade saknas var en bastu men det verkade svårt att få tag på därborta. Namnet, Muskrat Manor, gav visserligen visioner om råttinvasioner och kråkslott i sten men inga av dessa infriades. Det var helt enkelt en alldeles utmärkt villa med plats för åtta och möjlighet att trycka in några extra om så skulle behövas. Det enda som verkade lite ohumant var att man både fick betala deposition och full hyra senast 45 dagar innan tillträdet. Lite ovant när man är invand med att betala det mesta strax innan avresan. Men det är väl närheten till USA som gör dem försiktiga…
-
Zillertal 1994
Det som sedan skulle bli Treebeaters första resa gick till Hippach i österikiska Zillertal. Ett stort gäng av kårtidningen Pålsjö Ängsbladsmedarbetare och hang-arounds bokade en urbillig och strapatsrik tågresa med SJ.
Efter ett otal tågbyten (vi undgick med nöd och näppe att bli bortforslade till rangerbangården i Berlin) och en busstur steg vi av vid vår hållplats i Hippach. Ute hade det hunnit bli beckmörkt och ett fint duggregn hälsade oss. Vår första uppgift blev att hitta pensionatet vi var inbokade på. Det skulle ligga på en gata som hette Ramsau. Den som studerar kartan nedan kan konstatera att ganska många gator har den beteckningen… Det visste vi inte då, utan satte entusiastiskt iväg mot den första bästa punkt på kartan som bar namnet Ramsau. Efter en halvtimmes kämpande och släpande av bagage uppför en brant sluttning stod vi i en helt hotell- och pensionatsbefriad klunga hus. Ett telefonsamtal senare konstaterades att vi skulle ner för backen igen och till en Ramsau-gatstump runt 100 meter från busshållplatsen.